så sökte jag till SAS för att bli flygvärdinna. Det var år 1969 eller 1970 - tror jag. Jag kom till "invägning" och intervju. Jag skulle ha börjat min utbildning i Köpenhamn eller Oslo. Nu var det ju så att jag träffade min blivande man istället. Det var en fruktansvärt skrämmande utmaning att flytta till Köpenhamn eller Oslo tyckte jag då 1970!

Jag bestämde mig istället för att flytta till Västerås! I Västerås jobbade jag som sekreterare istället. Ytonghus blev mitt första ordentliga jobb och därefter blev det ASEA-ATOM. 

Att jobba som sekretare gick ut på att vara allmän serviceperson och renskriva kladdiga manuskript av olika slag! Tippex använde jag flitigt - inte för att jag skrev fel - vilket jag också ofta gjorde, utan för att jag fick försöka fixa till gamla PM och meddelanden som utgivaren återanvände eller reviderade! Vi hade ju inte datorer på den här tiden och inte heller raderingsfunktion i skrivmaskinen. Raderbandet i skrivmaskinen kom omkring 1975. Jag fick en ny IBM-skrivmaskin och vilken lättnad! En kul grej var detta på flera sätt eftersom det var en kula som hade typer d v s att bokstäverna satt på en kula som roterade när man skrev. Denna kula fick jag byta ut när jag skulle skriva formler. Lambda, beta, alfa osv. Jag fick skavsår på fingertopparna efter att ha bytt ofta!

Efter ca 9 år i sekreterarbranschen så tröttnade jag på karlarna! Nu ville jag bestämma själv! Kanske var det en dröm och nu gick den i uppfyllelse! Jag sökte till lärarhögskolan i Stockholm 1978 och kom in. Det var med hjälp av stenografikunskaperna som jag kom in. Jag hade inte använt stenografin på ASEA-ATOM, men det hade jag gjort på Ytonghus. Ringrostig var jag i a f!

Lärarhögskoletiden var grejt som norrmännen säger! Ingen klass hade roat sig så mycket som vår klass enligt metodiklektor Gunvor Silfving! Det som var jättebra med min lärarutbildning var att vi jobbade hela tiden i projekt. Jag hade också en jättegullig pedagogiklektor Sigge Söderström. Hela min utbildning gick som en dans och jag fick bra betyg. Resorna var jobbiga mellan Västerås och Stockholm, men man fick rutin.

Efter lärarutbildningen arbetade jag som lärare på AMU-center i Västerås och därefter som handels- och administrationslärare på Ullviskolan i Köping. Efter skilsmässa var det till att återvända till Brogårdsgymnasiet i Kristinehamn. En värmlänning är alltid en värmlänning!

Så någon flott flygvärdinna blev jag aldrig, men det hade varit roligt att veta hur livet skulle ha blivit om...